Nu har jag fanimej sett allt! Och det var inte vackert.

Jag har ingenting emot att kontorsnissar vill snabba sig runt på möten stup i kvarten, deras liv, deras vadmuskler. Men snälla rara lilla Leif. Det går inte att köra på som du gjorde idag. Träffade på denna Leif på tåget hem: Leif är iklädd gympadojjor,tunna gråa strumpor, som han har stoppat sina gråa finbyxor innanför.  Därefter en mossgrön fleecetröja som mestadels döljer den vita skjortan. Släng därefter in ett par heta pensionärsbågar(inte såna hippa pensionärer som finns nu, utan början av 90-talets gamlingar),riktigt ugly.  Om ni nu blundar och försöker se er Leif framför er. Hur känner ni då? Önskar att jag hade spytt i hans Arlanda Securitas väska....


Leif heter egentligen något annat. Tror jag.
Spanade in ett par på IKEA idag.  Dem hade precis handlat klart och killen var på väg tillbaka från korvkioskeriet med två stycken wienerkorvar. So far, so good. Men det blir bättre!  När han kommer fram så håller han kvar båda korvarna men en till tjejen, han matar henne tänkte jag. Helt okej, fine liksom. Lite halvweird, då det inte är särskilt romantiskt att mata varandra med hotta doggar. Men i alla fall. Jag hade helt fel. Han ville bara att hon skulle bita av de så kallade korvsnuttarna... Sen fick hon gå och köpa sin egen. Korvsnuttsbefriad eller ej när det gäller korv, så tycker jag att det var ganska udda och faktiskt löjligt att få dem avbitna.  Hoppas inte att han har nåt emot pommesfritessnuttar bara...

Läste här om dagen en artikel om hur ett tjejgäng kunnat misshandla två andra tjejer på tunnelbanan i Stockholm. I en vagn med andra människor. Människor som såg,som hörde, som borde ha gjort något. Idag, så var jag precis som dem. Och jag hoppas innerligt att dem ångrar sig djupt att de inte sa ifrån. Som jag skulle ha gjort. Även om mitt dåliga samvete känns som en bråkdel av tunnelbanefolkets, så känns det.  Det hände i dag på väg hem från jobbet och nu vet jag precis vad tunghäfta innebär.... this is my story:

Efter jobbet tar jag alltid en av de gula bussarna som far runt, runt, runt Arlanda. Efter min hållplats så är det terminal 5. Där brukar det alltid kliva på massor och en hel drös försvinner. Just den här dagen så var bussen på väg att åka när en man med vagn kommer springandes efter att hejat av sin vän vid en annan hållplats. Han kastar in sina väskor och sig själv och lämnar vagnen  utanför. Men inte helt ensam. På vagnstyret hänger en taxfreekasse med något som ser ut som en flaska wiskey eller liknande. Min hjärna skriker till mannen att han har glömt sin påse på sin vagn. Mitt hjärta berättar för den förvirrade mannen att hans kära lilla present till sig själv/svärfar/brodern/mormodern hänger på ett kallt styre utanför bussen. Men varken eller hör han.. Bussen far vidare och jag antar att påsen inte kommer i ägarens händer igen, men nån lycklig sate lär få ett toppenslut på sin dag.

Hoppas ni förstår att man känner lite ånger för att man inte sa något. Men, det gick bara inte. Förstår inte hur, men min mun kunde inte forma ett endaste ord. Ett ursäkta kanske hade räckt, who knows. Sånt är väl livet, får hoppas att min hjärna skulle samarbeta lite bättre om det gällde något större.

Om er hjärna säger åt er att nu ska ni fanimej ha lite tunghäfta, kämpa emot! Det kan gälla större saker än lite sprit... Någons liv kanske.