Vet ni.  Nej klart ni inte gör. Men snart så. Det är dags att sätta punkt. Så tack sorgearbete för att du gav mig en månad att få ventilera klart och tydligt vad som hänt och hur jag mått. Men nu behöver jag gå vidare. I morgon är det en vecka sedan det sista steget, som vart ofrånkomligt ändå, skrapningen. Som förövrigt faktiskt inte riktigt är ett okej ord tycker jag. Så mycket som man inte förstår vad det innebär för det är konstiga benämningar och så har man ett där det faktiskt är precis vad det är. Orättvist. Det är så intimt och tabubelagt att ens utala det ordet. Jag kan faktiskt känna en viss skam i att ens säga det. Nästan som att min kropp inte skulle vart duktig nog och klarat det själv. Helt sjukt, jag vet. Men också sant. Men den största sanningen är att den inte skulle klarat det själv, medicinska termer som jag inte minns nu avgjorde det. Så in genom samma jäkla dörrar för femte gången. Men inte till exakt samma avdelning. Nu skulle jag läggas in. Så overkligt. Det hade ju gått så lång tid sedan allt hänt, och det var kanske tur. Min kropp var där men mitt sårade psyke var någon annanstans. Jag kände mig stark. Jag var nog det också, även i det svagaste ögonblicket där jag med endast den vita knytblusen som man får låna och knästrumpor med hål i fick stappla över från säng till operationsbord, och lägga mig. Nu fick någon annan ta hand om det jag kämpat med i nästan en månads tid. Narkosen var inte sen att kicka in och borta var jag. Det kändes dock bara som ett ögonblick, samtidigt som det kändes som timmarna sprungit iväg. Omtöcknad efter narkosen fick jag både morfin och en varm hand i min. Stöttepelaren av rang. Min stöttepelare. Inte en sekund har jag tvekat på närheten och känslan om att där och då vara två om detta. Visst, det har varit svårt ibland att ta in att lika mycket som jag hade sett i min spåkula att jag skulle bli mamma,hade han kikat i sin kula och sett sitt kommande faderskap. Även fast det inte alltid sägs, så vet jag ju det. Det är inte alltid det är ord som behövs från alla bara. Men sorgen, den är lika stor. Och sorgearbetet är olika. Mitt. Den här sidan, där jag kunnat ventilera det jag velat, delat med mig till er som undrat, har jag låtit tankarna landat i knapptryckningar på tangenterna. Förklarat, vridit och vänt och bänt på mig själv, min kropp, mitt psyke. Men som sagt. Det är dags att sätta punkt. I alla fall för den här terapin. Men nu vet ni. Och jag glömmer aldrig ♥
Det här med att få ett avslut på saker och ting. Det ligger så nära hjärtat att man vill, så fort det går, stänga närmsta dörr som stått på glänt och som inte alls ens borde vara upplåst. Man vill stänga, ställa en stol eller en stor jäkla byrå framför dörren och låsa och kasta bort nyckeln. Just nu känns det så. Bort bara. Sluta. Låt det bara få försvinna. The End liksom.
 
Var på mitt andra återbesök idag. Efter missfallet alltså. Har med konstaterandet av det varit på sjukhuset 3 gånger de senaste 2 ½ veckorna. Första gången har vi pratat om. Hej, hej, nehej ingen bebis nej inte det nej,hej,hejdå. Andra gången var nästan två veckor efter akutbesöket. Ett vanligt åter-b-e-s-ö-k. Hej,hej,jahapp,nehe,inte riktigt som det skulle,du får åka hem och ta dessa tabletter,hej,hejdå. Så jag gjorde det.Åkte hem. Tog tabletterna. Väntade. Smärtan kom. Och den gick. Hej, hejdå. Inbokad redan på ett återbesök fem dagar efter besök nummer två. Fick skjuts dit. Rak i ryggen och redo att få höra, vad skönt nu verkar det vara som det ska igen. Hoppas det går bättre nästa gång. Eller nåt. Vad vet jag. Men nej. Nej nej nej. Den där dörren som jag så gärna vill stänga, helst slita bort och mura igen hela dörröppningen, den står där hånfullt på glänt. Hej,hej,ja ligg ner där du,jaha,då ska vi se,ojdå,hoppsan,lite blod, öppen cervix, där ser man. Nej men du åk hem du och kom tillbaka om en vecka. Du får recept på tabletter som ska ge dig lite sammandragningar. För hjälp på traven. Men du, tack så hemskt mycket. Tack så himla mycket för att min kropp inte vill samarbeta med mig. Inte ditt fel jag vet. Men vem sjutton ska jag bli arg på då. Jag kan ju inte bli arg på mig själv. Vad ska min kropp göra annorlunda. Den är ju bara, sådär kött och blod. Och du är ju bara kött och blod men kan väl med ditt kött och blod i alla fall förklara någonting. Någonting medicinskt som jag kanske inte ens förstår men som gör att det finns förklaringar i alla fall. Någonstans. Jag vill ju bara kunna stänga min dörr och gå vidare. Hej,hejdå.
Nu. Nu börjar orden ta slut. Det börjar sina i mitt förråd med att sätta ord på känslor. För min berg-och dalbana har börjat sakta in. Och är det första gången man åker berg-och dalbanan så vet man ju självklart inte om det är en kurva kvar, en brant backe eller om åket snart är slut. Och skulle åket vara slut. Ja då är det bara att ställa sig i kö igen. För är det något livet är, så är det ju inte tekopparna eller lustiga huset. Det är ju en berg-och dalbana. Det är bara att åka med. Förstå att branten inte är så farlig som den känns i magen. Känna pirret när man närmar sig en snäv kurva. Livet. Ibland en långsam kö. Kanske börjar man räkna hur många som är framför en i kön. Kommer dem vilja sitta längst fram, längst bak. Vart får jag plats. Kan jag låta några gå före för att få den platsen jag vill ha.Vart pirrar det mest. Minst.  Men, banan slutar aldrig gå. Eller jo. Tillslut. Men då slutar även livet. Så, så länge livet pågår så åker man med. Man kan hjälpa till lite själv, men man kan inte kliva ur kön. Så. Mitt vansinniga åk har börjat sakta in. Jag är redo att kliva av och ställa mig i kö en stund, ta det lite lugnt, smälta åket, vara redo för nästa. Inte vara rädd för dalar och toppar. Pirret ska få finnas där, även om det endast höll i 14 veckor denna gång. Nästa gång, nästa pirr, då blir det förhoppningsvis längre. ♥