Michaela

Nu. Nu börjar orden ta slut. Det börjar sina i mitt förråd med att sätta ord på känslor. För min berg-och dalbana har börjat sakta in. Och är det första gången man åker berg-och dalbanan så vet man ju självklart inte om det är en kurva kvar, en brant backe eller om åket snart är slut. Och skulle åket vara slut. Ja då är det bara att ställa sig i kö igen. För är det något livet är, så är det ju inte tekopparna eller lustiga huset. Det är ju en berg-och dalbana. Det är bara att åka med. Förstå att branten inte är så farlig som den känns i magen. Känna pirret när man närmar sig en snäv kurva. Livet. Ibland en långsam kö. Kanske börjar man räkna hur många som är framför en i kön. Kommer dem vilja sitta längst fram, längst bak. Vart får jag plats. Kan jag låta några gå före för att få den platsen jag vill ha.Vart pirrar det mest. Minst.  Men, banan slutar aldrig gå. Eller jo. Tillslut. Men då slutar även livet. Så, så länge livet pågår så åker man med. Man kan hjälpa till lite själv, men man kan inte kliva ur kön. Så. Mitt vansinniga åk har börjat sakta in. Jag är redo att kliva av och ställa mig i kö en stund, ta det lite lugnt, smälta åket, vara redo för nästa. Inte vara rädd för dalar och toppar. Pirret ska få finnas där, även om det endast höll i 14 veckor denna gång. Nästa gång, nästa pirr, då blir det förhoppningsvis längre. ♥