Svårt att sätta ord på. Men det måste ändå göras. Hjärnan och hjärtat måste få lite utrymme. Vila lite sedan det hemska som hände vår lilla familj igår. Från två med framtiden och önskan om tre, så slogs den i spillror på några sekunder. Hon sa, nej jag ser inget hjärta som slår. Jag låg själv på britsen. Micke satt ute i väntrummet. Hon visade den lilla. Pekade och sa att den är så stor som den borde vara vid åtta veckor, och du har gått fjorton. Så tyvärr så gick det inte den här gången. Man ber om ursäkt för att tårarna rinner ner för ens kinder. Hon var rätt barsk, rak på sak liksom men ändå mänsklig och förstående. Man ber om ursäkt igen, varför är frågan. Vi har ju blivit snuvade på något vi längtat efter. Varför skulle jag be om ursäkt för att det jag trott och drömt om som nu var ett minne blott. Hon lämnade mig för att få på mig kläder. Känna mig mindre naken fast ändå helt utlämnad. Längta efter Mickes starka axlar att luta mitt gråttunga huvud mot. Vi fick mötas, ensamma inne i ett undersökningsrum, hålla om varandra och se in i varandras hjärtan och vara två om detta. Hon kom tillbaka efter en stund och förklarade allt det praktiska, tabletter och blödningar, smärta och inget att vara oroliga för. Kvinnor gör detta över hela världen, och missfall händer i så många fall som var sjätte graviditet. Men vad gör det. Vad gör siffror i ens tomma hjärta. Det gör ingen skillnad att veta att fler får besked som sliter sönder ens inre. Det spelar ingen roll för mig och min lilla familj. Inte just nu. Sen kanske, men just nu vill jag bara ha tröst i form av att detta spelar ingen roll för framtida bebisar. Det var just så med denna, att den klarade sig inte, och så blev det antagligen för att den hade ett kromosomfel som inte beror på mig eller Micke utan matchningen gick inte som den skulle bara. Man skulle kunna tro att tårarna kanske skulle kunna ta slut. Dem var ju så många redan, stora och tunga har dem fallit mot axlar och golv. Men det har visat sig att så är inte fallet.
   Vägen hem kändes vacker på något vis. I bilen med höstfärgade träd som visade vägen hem. Det var som om dem slagit om till extra klara färger för oss den här dagen. Som att naturen visste att om det är något som skall göra det lättare, så är det att se hur vackert allt kan vara ändå. Att hålla handen med den man älskar har blivit som att hålla om varandras hjärtan. Att veta att vi var två om det här gjorde mig nog starkare. Hade fått med oss starka tabletter hem, vissa kunde sätta igång ett missfall och vissa skulle minska smärtan. Behövde endast de för smärtan. Kroppen sa ifrån själv och vi spenderade fyra timmar tillsammans i badrummet. Hemskt. Men också hemskt befriande. Att det är befriande gjorde inte saken lättare, men att veta att det var enda vägen för den här gången gav mig nog ett lugn och styrka som behövdes. Micke har varit min stöttepelare och jag tror att det är lätt att glömma bort att man faktiskt är två om detta, även om det är i min kropp det händer. Han fick vara stark för mig vid min kroppsliga smärta och jag får nu när smärtan lagt sig vara stark för min man.
    Innerst inne så vet man att saker händer av en anledning. Jag sammankopplar inte vår smärta i missfallet med saker runt i kring än, men jag tror ändå att det finns anledningar. Och en sak jag är väldigt tacksam för är att vi tidigt berättade för vänner och familj att vi väntade smått. Det gör det lättare nu att känna stöd i alla fina vänner vi har. Och dem förstår bättre vår motgång och sorgearbete. För det måste också få vara tydligt. Missfall i vilken vecka som helst måste få väga lika tungt, det spelar ingen roll när man förlorar någon, förlusten är lika stor. Sorgen måste få bearbetas. Knytet som inte blev större än 1,5cm har ändå en stor plats i mitt hjärta. Och jag kommer värdera våra månader av drömmar om den lilla stort men också lämna plats att se framåt och drömma om kommande.
   Vill säga tack till alla fina som skickat tankar och styrkekramar, det värmer gott i ett hjärta som verkligen behöver det.

5 kommentarer

Anna

29 Sep 2013 11:45

Kärlek från hela mitt hjärta älskade vän <3

sus

29 Sep 2013 12:18

Det är en sann lättnad i allt att du är så jordnära och ser framtiden. Det kommer göra sorgen lättare för er båda. Att dela denna motgång kommer göra ert redan starka förhållande ännu starkare. Väldigt vackert skrivet <3 När ni orkar har ni en armé av vänner som vill stötta och hjälpa. Massa kärlek till er!

Annika

29 Sep 2013 12:28

Många stora kramar till er!! <3<3

Linda

29 Sep 2013 14:58

All min kärlek och mina tankar går till er. Jag finns här när ni vill och orkar. Varma kramar<3

Louise

30 Sep 2013 12:28

Kram!

Kommentera

Publiceras ej