Michaela

Ni vet en ljuslåga. Hur den ibland dansar alldeles mjukt och vackert, och plötsligt kan den resa sig, bli flera centimeter högre och liksom visa, don't mess with me. I'm pretty, but also dangerous. Nu hade det varit extra kul att dra in en parallell om att det handlade om mig. Men det var inte den vägen jag tänkte gå. Jag tänkte bara på hur något kan vara flera saker samtidigt. Hur något kan kännas så harmoniskt, vägledande, varmt och skönt och i  ett annat ögonblick vara förbannat läskigt och nästan hånfullt. Jag tänker på mina egna tankar om livet. Jag tänker på hur jag ser på allt vackert i livet. Jag ser en vacker skog breda ut sig utanför fönstret, en gardin som rör sig som en perception av en ande, och jag hör musiken som letar sig i i mitt inre, kramar om mitt hjärta och det känns verkligen fysiskt i kroppen att allt känns så vackert. Som att hjärtat slår ett extra slag, ett starkt ett som bara en påminnelse om att det är sant. Det är så vackert, det är inte påhittat i min hjärna. Det är på riktigt. En vacker ljuslåga, en farligt vacker ljuslåga. Ett underbart liv, ett sånt fantastiskt liv. Någon gång tar allt det fantatiska slut, och det är förbannat läskigt. Livet, så jäkla både och att jag får ont i magen. Kanske för djupt, en ensamskrivande lördagkväll. Men slutklämmen har inte kommit än. Det som gör att det är så bra att vi alla vet om att tiden på jordelivet är vad det är. Är att vi får bygga upp en känsla av att göra det vi vill. Njuta av livet som vi vill. Och inte vara rädda.Min tankebana kommer fortsätta att se det vackra ljuset, och när lågan reser sig ståtligt, så kommer jag bara att tänka att jag ska göra likadant. Resa mig, inte bara lysa,inte bara göra som alla andra, utan göra det som känns rätt, göra det som känns kul, och göra precis som jag vill. Vända det förbannat läskiga i lågans förändring till något positivt.Hic et nunc. Här och nu.