Vet ni.  Nej klart ni inte gör. Men snart så. Det är dags att sätta punkt. Så tack sorgearbete för att du gav mig en månad att få ventilera klart och tydligt vad som hänt och hur jag mått. Men nu behöver jag gå vidare. I morgon är det en vecka sedan det sista steget, som vart ofrånkomligt ändå, skrapningen. Som förövrigt faktiskt inte riktigt är ett okej ord tycker jag. Så mycket som man inte förstår vad det innebär för det är konstiga benämningar och så har man ett där det faktiskt är precis vad det är. Orättvist. Det är så intimt och tabubelagt att ens utala det ordet. Jag kan faktiskt känna en viss skam i att ens säga det. Nästan som att min kropp inte skulle vart duktig nog och klarat det själv. Helt sjukt, jag vet. Men också sant. Men den största sanningen är att den inte skulle klarat det själv, medicinska termer som jag inte minns nu avgjorde det. Så in genom samma jäkla dörrar för femte gången. Men inte till exakt samma avdelning. Nu skulle jag läggas in. Så overkligt. Det hade ju gått så lång tid sedan allt hänt, och det var kanske tur. Min kropp var där men mitt sårade psyke var någon annanstans. Jag kände mig stark. Jag var nog det också, även i det svagaste ögonblicket där jag med endast den vita knytblusen som man får låna och knästrumpor med hål i fick stappla över från säng till operationsbord, och lägga mig. Nu fick någon annan ta hand om det jag kämpat med i nästan en månads tid. Narkosen var inte sen att kicka in och borta var jag. Det kändes dock bara som ett ögonblick, samtidigt som det kändes som timmarna sprungit iväg. Omtöcknad efter narkosen fick jag både morfin och en varm hand i min. Stöttepelaren av rang. Min stöttepelare. Inte en sekund har jag tvekat på närheten och känslan om att där och då vara två om detta. Visst, det har varit svårt ibland att ta in att lika mycket som jag hade sett i min spåkula att jag skulle bli mamma,hade han kikat i sin kula och sett sitt kommande faderskap. Även fast det inte alltid sägs, så vet jag ju det. Det är inte alltid det är ord som behövs från alla bara. Men sorgen, den är lika stor. Och sorgearbetet är olika. Mitt. Den här sidan, där jag kunnat ventilera det jag velat, delat med mig till er som undrat, har jag låtit tankarna landat i knapptryckningar på tangenterna. Förklarat, vridit och vänt och bänt på mig själv, min kropp, mitt psyke. Men som sagt. Det är dags att sätta punkt. I alla fall för den här terapin. Men nu vet ni. Och jag glömmer aldrig ♥

2 kommentarer

Sus

01 Nov 2013 09:38

<3<3<3

Emma

01 Nov 2013 13:27

<3<3<3<3<3 vi kommer heller aldrig glömma

Kommentera

Publiceras ej