Michaela

Det är som terapi. Det här med att försöka formuera känslor till ord. Det var inte meningen att det här skulle bli en sorgens blogg. Eller ens en blogg som gick såhär djupt. Men nu blev det så. Oförutseende och samtidigt helt utlämnat.Och allt vände vid lunchtid i lördags. Allt kändes utstakat och vi hade längre ingenting att säga till om. Fast det vet jag att det har vi inte haft sedan den torsdagen i juli som det var två streck på stickan. Som många gånger tidigare när man köpt hem ett test. Kissat och innerst inne både hoppats och förfasats över vad som skulle kunna vara två streck så var det ingen fråga om saken den här gången. Två tokblåa streck och glädjen och rädslan var ett faktum. Ett samtal till den blivande fadern senare och chocken hade lagt sig lite. La direkt ner känslan över uppspelthet och insåg att nu är det bäst att vara rationell. För man vet, man vet så väl att det många gånger inte slutar väl. Det här var vecka fem. Här har knytet fortfarande tre veckor kvar av växande.Och vi har kvar nio veckor av längtan. Och jag kan bli så arg att vi fick nio veckors längtan, samtidigt som att jag är tacksam. Vi hann bygga upp något inom oss. Jag kan bli så ledsen över att ha levt i så många veckor med mitt lilla knyte som inte klarat sig. Helt ovetandes. Försöker tänka tillbaka, när var jag i vecka åtta. Vad gjorde jag då. Kunde jag ha gjort något. Samtidigt som jag vet att jag kan skrota de där tankarna. Det var inte menat. Så enkelt eller egentligen komplicerat är det. Rationellt var det ja. Fast arg,ledsen,glad,längtansfull,besviken och bara tom. Det är där jag är nu och rationell ligger inte högt upp på listan över känslorna att prioritera. Nu kanske det låter konstigt att kunna säga att man är glad när man är mitt i ett helvete. Men. Micke och jag planerade inte detta. Inte mer än att sluta med piller för att jag mådde dåligt. Inte mer än att säga, händer det så händer det. Och det hände. Med buller och bång och vi fattade ingenting. Skulle det gå så lätt? Vart är alla månader av förväntan, längtan och förtvivlan man hört talas om? Det sa bara poff och så var det två blåa streck. Säger inte att det kommer bli så nästa gång eller någon gång för den delen, det kanske inte ens går. Men nu vet vi att det har gått en gång. Innan det här så har det varit en av mina outtalade största rädslor. Att det inte ska gå. Men det gick. Och det kommer jag alltid vara tacksam över. Tack älskade knytet för att du förde mig och min Micke ännu närmare varandra än tidigare ♥