Det är som terapi. Det här med att försöka formuera känslor till ord. Det var inte meningen att det här skulle bli en sorgens blogg. Eller ens en blogg som gick såhär djupt. Men nu blev det så. Oförutseende och samtidigt helt utlämnat.Och allt vände vid lunchtid i lördags. Allt kändes utstakat och vi hade längre ingenting att säga till om. Fast det vet jag att det har vi inte haft sedan den torsdagen i juli som det var två streck på stickan. Som många gånger tidigare när man köpt hem ett test. Kissat och innerst inne både hoppats och förfasats över vad som skulle kunna vara två streck så var det ingen fråga om saken den här gången. Två tokblåa streck och glädjen och rädslan var ett faktum. Ett samtal till den blivande fadern senare och chocken hade lagt sig lite. La direkt ner känslan över uppspelthet och insåg att nu är det bäst att vara rationell. För man vet, man vet så väl att det många gånger inte slutar väl. Det här var vecka fem. Här har knytet fortfarande tre veckor kvar av växande.Och vi har kvar nio veckor av längtan. Och jag kan bli så arg att vi fick nio veckors längtan, samtidigt som att jag är tacksam. Vi hann bygga upp något inom oss. Jag kan bli så ledsen över att ha levt i så många veckor med mitt lilla knyte som inte klarat sig. Helt ovetandes. Försöker tänka tillbaka, när var jag i vecka åtta. Vad gjorde jag då. Kunde jag ha gjort något. Samtidigt som jag vet att jag kan skrota de där tankarna. Det var inte menat. Så enkelt eller egentligen komplicerat är det. Rationellt var det ja. Fast arg,ledsen,glad,längtansfull,besviken och bara tom. Det är där jag är nu och rationell ligger inte högt upp på listan över känslorna att prioritera. Nu kanske det låter konstigt att kunna säga att man är glad när man är mitt i ett helvete. Men. Micke och jag planerade inte detta. Inte mer än att sluta med piller för att jag mådde dåligt. Inte mer än att säga, händer det så händer det. Och det hände. Med buller och bång och vi fattade ingenting. Skulle det gå så lätt? Vart är alla månader av förväntan, längtan och förtvivlan man hört talas om? Det sa bara poff och så var det två blåa streck. Säger inte att det kommer bli så nästa gång eller någon gång för den delen, det kanske inte ens går. Men nu vet vi att det har gått en gång. Innan det här så har det varit en av mina outtalade största rädslor. Att det inte ska gå. Men det gick. Och det kommer jag alltid vara tacksam över. Tack älskade knytet för att du förde mig och min Micke ännu närmare varandra än tidigare ♥
 
Svårt att sätta ord på. Men det måste ändå göras. Hjärnan och hjärtat måste få lite utrymme. Vila lite sedan det hemska som hände vår lilla familj igår. Från två med framtiden och önskan om tre, så slogs den i spillror på några sekunder. Hon sa, nej jag ser inget hjärta som slår. Jag låg själv på britsen. Micke satt ute i väntrummet. Hon visade den lilla. Pekade och sa att den är så stor som den borde vara vid åtta veckor, och du har gått fjorton. Så tyvärr så gick det inte den här gången. Man ber om ursäkt för att tårarna rinner ner för ens kinder. Hon var rätt barsk, rak på sak liksom men ändå mänsklig och förstående. Man ber om ursäkt igen, varför är frågan. Vi har ju blivit snuvade på något vi längtat efter. Varför skulle jag be om ursäkt för att det jag trott och drömt om som nu var ett minne blott. Hon lämnade mig för att få på mig kläder. Känna mig mindre naken fast ändå helt utlämnad. Längta efter Mickes starka axlar att luta mitt gråttunga huvud mot. Vi fick mötas, ensamma inne i ett undersökningsrum, hålla om varandra och se in i varandras hjärtan och vara två om detta. Hon kom tillbaka efter en stund och förklarade allt det praktiska, tabletter och blödningar, smärta och inget att vara oroliga för. Kvinnor gör detta över hela världen, och missfall händer i så många fall som var sjätte graviditet. Men vad gör det. Vad gör siffror i ens tomma hjärta. Det gör ingen skillnad att veta att fler får besked som sliter sönder ens inre. Det spelar ingen roll för mig och min lilla familj. Inte just nu. Sen kanske, men just nu vill jag bara ha tröst i form av att detta spelar ingen roll för framtida bebisar. Det var just så med denna, att den klarade sig inte, och så blev det antagligen för att den hade ett kromosomfel som inte beror på mig eller Micke utan matchningen gick inte som den skulle bara. Man skulle kunna tro att tårarna kanske skulle kunna ta slut. Dem var ju så många redan, stora och tunga har dem fallit mot axlar och golv. Men det har visat sig att så är inte fallet.
   Vägen hem kändes vacker på något vis. I bilen med höstfärgade träd som visade vägen hem. Det var som om dem slagit om till extra klara färger för oss den här dagen. Som att naturen visste att om det är något som skall göra det lättare, så är det att se hur vackert allt kan vara ändå. Att hålla handen med den man älskar har blivit som att hålla om varandras hjärtan. Att veta att vi var två om det här gjorde mig nog starkare. Hade fått med oss starka tabletter hem, vissa kunde sätta igång ett missfall och vissa skulle minska smärtan. Behövde endast de för smärtan. Kroppen sa ifrån själv och vi spenderade fyra timmar tillsammans i badrummet. Hemskt. Men också hemskt befriande. Att det är befriande gjorde inte saken lättare, men att veta att det var enda vägen för den här gången gav mig nog ett lugn och styrka som behövdes. Micke har varit min stöttepelare och jag tror att det är lätt att glömma bort att man faktiskt är två om detta, även om det är i min kropp det händer. Han fick vara stark för mig vid min kroppsliga smärta och jag får nu när smärtan lagt sig vara stark för min man.
    Innerst inne så vet man att saker händer av en anledning. Jag sammankopplar inte vår smärta i missfallet med saker runt i kring än, men jag tror ändå att det finns anledningar. Och en sak jag är väldigt tacksam för är att vi tidigt berättade för vänner och familj att vi väntade smått. Det gör det lättare nu att känna stöd i alla fina vänner vi har. Och dem förstår bättre vår motgång och sorgearbete. För det måste också få vara tydligt. Missfall i vilken vecka som helst måste få väga lika tungt, det spelar ingen roll när man förlorar någon, förlusten är lika stor. Sorgen måste få bearbetas. Knytet som inte blev större än 1,5cm har ändå en stor plats i mitt hjärta. Och jag kommer värdera våra månader av drömmar om den lilla stort men också lämna plats att se framåt och drömma om kommande.
   Vill säga tack till alla fina som skickat tankar och styrkekramar, det värmer gott i ett hjärta som verkligen behöver det.