På Robins sida finns det bara bröder. Jag är enda syrran. Best Aunt ever är härmed säkrad.
Ni vet en ljuslåga. Hur den ibland dansar alldeles mjukt och vackert, och plötsligt kan den resa sig, bli flera centimeter högre och liksom visa, don't mess with me. I'm pretty, but also dangerous. Nu hade det varit extra kul att dra in en parallell om att det handlade om mig. Men det var inte den vägen jag tänkte gå. Jag tänkte bara på hur något kan vara flera saker samtidigt. Hur något kan kännas så harmoniskt, vägledande, varmt och skönt och i  ett annat ögonblick vara förbannat läskigt och nästan hånfullt. Jag tänker på mina egna tankar om livet. Jag tänker på hur jag ser på allt vackert i livet. Jag ser en vacker skog breda ut sig utanför fönstret, en gardin som rör sig som en perception av en ande, och jag hör musiken som letar sig i i mitt inre, kramar om mitt hjärta och det känns verkligen fysiskt i kroppen att allt känns så vackert. Som att hjärtat slår ett extra slag, ett starkt ett som bara en påminnelse om att det är sant. Det är så vackert, det är inte påhittat i min hjärna. Det är på riktigt. En vacker ljuslåga, en farligt vacker ljuslåga. Ett underbart liv, ett sånt fantastiskt liv. Någon gång tar allt det fantatiska slut, och det är förbannat läskigt. Livet, så jäkla både och att jag får ont i magen. Kanske för djupt, en ensamskrivande lördagkväll. Men slutklämmen har inte kommit än. Det som gör att det är så bra att vi alla vet om att tiden på jordelivet är vad det är. Är att vi får bygga upp en känsla av att göra det vi vill. Njuta av livet som vi vill. Och inte vara rädda.Min tankebana kommer fortsätta att se det vackra ljuset, och när lågan reser sig ståtligt, så kommer jag bara att tänka att jag ska göra likadant. Resa mig, inte bara lysa,inte bara göra som alla andra, utan göra det som känns rätt, göra det som känns kul, och göra precis som jag vill. Vända det förbannat läskiga i lågans förändring till något positivt.Hic et nunc. Här och nu. 
     
Fötterna på puffen. Avskaft nagellack. Fint men ändå jätteful. Dricker en smoothie som inte vart så god. Dricker den ändå. Behöver lite energi. Det blåser ute, och p3 är på i köket. Ser i reflektionen i tvn, att tavlan bakom mig sitter snett. Blundar lite, men fortsätter skriva.Öppnar ögonen. Knäppt hur man har lärt sig. Fingrarna far fram på tangentbordet lika självklart som benen bär en. Har funderat ett tag på hur det skulle vara att lära sig något nytt. Ni vet, utvecklas lite. Lära mig något som också blir lika självklart som benen bär. Hm. Ja ni. Det kanske vore något. Har på senaste tiden, mer och mer tänkt på frasen "man lever bara en gång". Omformulerar mig "man lever bara en gång i den här kroppen". Det är det jag hoppas på i alla fall. Så varför skulle inte jag kunna börja dreja, eller lära mig franska, eller varför inte lära mig sjunga. Hm. Det är där det är svårt. För precis som jag skrev, så funkar det inte för mig att lära mig dreja, eller att snacka franska eller sjunga. För det skulle behöva präntas in och jag skulle behöva lära mig det såpass bra, så att det är självklart i mitt liv. "jaamen Mickis, ja men det är den där drejande tjejen som sjunger på franska, no?". Typ. Jag tror att det som först ska få bli självklart i mitt liv får bli att inte ha så höga krav på mig själv, vilket bara hämmar. Hur tråkigt är inte det att inte göra saker för att man tror att man inte kan göra dem tillräckligt bra. Fasiken, nu jäklar. Ta livet lite mer med en klackspark, prova,jag menar vad kan gå fel.. "jaaha men Mickis, det är hon simhopperskan, som startat eget, som spelar gitarr och sjunger för små barn, hon som stöper ljus och volontärjobbar på äldreboendet? Nähä inte längre. Jag förstår, men hon provade i alla fall".