Michaela

Go'kväll mina underbara (tappra) läsare. Skönt att ni hänger med och svajar i en just nu ganska så tunn tråd. För jag vet. Här är det inte alltid så jäkla skoj. Men det är för att jag har så jäkla skoj for real. Hinner ju inte med att banka ner något kul om det heller. Logiskt. Aja. Sant i alla fall. Det händer så mycket roliga saker och jag är så himla lycklig. Det kanske är som med musiker, dem skriver bäst musik när livet är piss. Och ingen önskar väl ändå att mitt liv ska bli piss för att bloggen ska bli bra? Hoppas inte det i alla fall. Livet får helt enkelt fortsätta i en härlig dur, medans jag kan förpesta min blogg med lite moll. Leta reda på skitkornen så ni får nåt att skratta åt eller tänka på. För emellanåt så vill jag ju blanda mina bildinlägg med helgens bravader med något tänkvärt eller åtminstånde något i textform. Åh nu tänker ni säker, ja men hon som varit på fotokurs, vi måste ju få bilder, skit i texten! Men ha! Där fick ni så ni teg, för bilder har ni nog av. Dags för er att låta ögonen vandra vågrätt i inläggen och spana in b o k s t ä v e r.

 

Så vad säger ni? Någon som fortfarande är intresserad eller har jag lyckats skrämma bort er alla? Tänkte nämligen att jag ville dela med mig mina funderingar kring tårar. Yes, tears. För er som läser och känner att, nej men Mickis, henne känner jag utan och innan, vet kanske att tårar och jag går ganska bra ihop. Jag gråter liksom när jag är glad, ledsen, arg. Kanske inte när jag är förväntansfull eller kissnödig, men jag menar, det kan ju hända. Men vad jag förstått också så är det kanske inte så vanligt att gråta så (jävla) ofta. Och nu kanske jag ska förtydliga att jag inte alltid gråter floder utan mer att ögonen tåras och att det kommer en, eller ett par nedför kinden. Senast för en halvtimme sen kom dagens tår. Läste ett mejl från min yogainstruktör som förklarade att jag fick komma på en klass som jag inte ska gå på egentligen, då jag tidigare i ett mejl till henne förklarat att jag missar lite när vi är i USA. Och min tår kom då när hon sa så snällt, som kanske även sig bör, att hon gärna ville höra mer om vår resa som lät riktigt spännande. Inser ju nu att jag inte är riktigt klok. Men snälla. Kan inte någon förklara, gråter ni mycket, lite, mycket lite, eller aldrig? Eller hur funkar ni? Jag får nämligen ibland översvämning och då är det bara att låta det forsa ut, hoppas att man har en axel att luta sig mot, och sen så är det bra. En jäkla tur att han har lärt sig att det bara är så, att det är en slags urladdning. Så, översvämningar, torka värre än i Sahara eller bara lite lätt sommarduggregn.. vad stämmer in på er? ♥

 

ps. Försökte få lite symbolik med texten och rubriken, men nu sitter jag och gråter i stället. I och för sig väldigt passande. Men ändå.