Det här med att få ett avslut på saker och ting. Det ligger så nära hjärtat att man vill, så fort det går, stänga närmsta dörr som stått på glänt och som inte alls ens borde vara upplåst. Man vill stänga, ställa en stol eller en stor jäkla byrå framför dörren och låsa och kasta bort nyckeln. Just nu känns det så. Bort bara. Sluta. Låt det bara få försvinna. The End liksom.
Var på mitt andra återbesök idag. Efter missfallet alltså. Har med konstaterandet av det varit på sjukhuset 3 gånger de senaste 2 ½ veckorna. Första gången har vi pratat om. Hej, hej, nehej ingen bebis nej inte det nej,hej,hejdå. Andra gången var nästan två veckor efter akutbesöket. Ett vanligt åter-b-e-s-ö-k. Hej,hej,jahapp,nehe,inte riktigt som det skulle,du får åka hem och ta dessa tabletter,hej,hejdå. Så jag gjorde det.Åkte hem. Tog tabletterna. Väntade. Smärtan kom. Och den gick. Hej, hejdå. Inbokad redan på ett återbesök fem dagar efter besök nummer två. Fick skjuts dit. Rak i ryggen och redo att få höra, vad skönt nu verkar det vara som det ska igen. Hoppas det går bättre nästa gång. Eller nåt. Vad vet jag. Men nej. Nej nej nej. Den där dörren som jag så gärna vill stänga, helst slita bort och mura igen hela dörröppningen, den står där hånfullt på glänt. Hej,hej,ja ligg ner där du,jaha,då ska vi se,ojdå,hoppsan,lite blod, öppen cervix, där ser man. Nej men du åk hem du och kom tillbaka om en vecka. Du får recept på tabletter som ska ge dig lite sammandragningar. För hjälp på traven. Men du, tack så hemskt mycket. Tack så himla mycket för att min kropp inte vill samarbeta med mig. Inte ditt fel jag vet. Men vem sjutton ska jag bli arg på då. Jag kan ju inte bli arg på mig själv. Vad ska min kropp göra annorlunda. Den är ju bara, sådär kött och blod. Och du är ju bara kött och blod men kan väl med ditt kött och blod i alla fall förklara någonting. Någonting medicinskt som jag kanske inte ens förstår men som gör att det finns förklaringar i alla fall. Någonstans. Jag vill ju bara kunna stänga min dörr och gå vidare. Hej,hejdå.
Kommentera