Michaela

Fredagen den 15e mars 2013 blev liksom inte som vilken annan fredag som helst. Den blev liksom, sådär underbar och härlig och "ingraverad i en ring speciell". Middag och mys i soffan, skulle kunna vara vilken fredag som helst. Men med fortsättningen som innefattar dans. Och jag som blir uppbjuden till den. Det är ovanligt. Sen när hjärtat i hans kropp,slår som att det vill hoppa ur, och jag tror att han är sjuk, borde lägga sig ner och vila, att det inte är bra, så dansar vi några snurrar till. Envisa gubbe tänker jag. Saxofonmusik ur högtalarna och kropparna tätt emot varandra. Hjärtan som slår, om ett av dem mycket hårdare. Musiken fortsätter men vi stannar. Jag vill dansa mer, han sätter sig ned på ett knä. Meckar ner handen i fickan och plockar upp en ring. Och här någonstans möter jag Micke nere på golvet, för benen skakade, höll mig liksom inte uppe. Han hinner knappt fråga innan mina ögon tåras, och jag tror att jag svarar men det måste vara några underligt formulerade ord som kommer ur min mun. Sa du ja, frågar han. Och vilken dum fråga tänker jag. Men världens mest underbara. Vi möts i en kram, och blir en hög på golvet. Jag tror att jag börjar fnissa och bli alldeles kokoloko, men det kan vara mitt minne som sviker. Lyckorus i vilket fall, och jag minns säkert att han tar upp sin mobil och smsar sin pappa med orden "hon sa ja".

 

Här är vi nu ett år senare och mycket har hänt. Det ska gudarna veta. Men vilket underbart år. Har varit kärare än någonsin och vet att den varan blir det mer av. Kärleken vi har, den är stark och speciell och den stora byggstenen i våra liv. 7 juni är det dags att knyta banden ännu tajtare, för då blir vi ett.